Livet
Jag är 90-talist.
Jag tillhör en generation som gått ut gymnasiet under en lågkonjunktur och efter ett år med jobb utomlands och tre års universitetsstudier kommer komma ut till en arbetsmarknad som är kantad av en rad problem, hög arbetslöshet, ojämlika löner, bemanningsföretag, vikariat, timanställningar, praktikplatser, osäkerhet för unga och sjuka.
Jag minns vår studentdag, den skulle innebära frihet och framtid men de känslorna infann sig aldrig, lyckan var inte enorm och framtidstron fanns inte riktigt framför oss. Jag minns hur lärarna sa att de aldrig hade varit med om en så lugn och tyst studentdag, de var förvånade att vi inte ställde oss på borden och skrek ut vår lycka över att aldrig behöva sätta foten på en skola igen, att vi nu var redo för livet.
Men om man inte vet vad framtiden innebär är det svårt att skrika ut sin lycka över att äntligen vara fri från tryggheten som ändå vetskapen om vad man ska göra varje dag bidrar till. Att skirka av lycka för att man står inför osäkerheten, inför ansvaret att man nu är vuxen och måste göra ännu fler oändligt många val.
För hur ska man välja och vem vill man vara? Vad är viktigt för mig och vad vill samhället att man ska vilja. Karriär har jag hört är viktigt, att prestera är bra. Man ska satsa på sig själv!
Vi är också en generation som under våra gymnasieår och fram tills nu(förhoppningsvis) har levt i den borgerliga alliansens era. Privatiserar och nedskärningar i välfärden tillhör vardagen och det fria skolvalet har lett till en ökad segregering i samhället. De ekonomiska skillnaderna i vårt samhälle ökar och den psykiska ohälsan är ett faktum.
Jag är 90-talist och jag hoppas på ett annat samhälle och på en bättre värld!
