Livet
Jag är 90-talist.
Jag tillhör en generation som gått ut gymnasiet under en lågkonjunktur och efter ett år med jobb utomlands och tre års universitetsstudier kommer komma ut till en arbetsmarknad som är kantad av en rad problem, hög arbetslöshet, ojämlika löner, bemanningsföretag, vikariat, timanställningar, praktikplatser, osäkerhet för unga och sjuka.
Jag minns vår studentdag, den skulle innebära frihet och framtid men de känslorna infann sig aldrig, lyckan var inte enorm och framtidstron fanns inte riktigt framför oss. Jag minns hur lärarna sa att de aldrig hade varit med om en så lugn och tyst studentdag, de var förvånade att vi inte ställde oss på borden och skrek ut vår lycka över att aldrig behöva sätta foten på en skola igen, att vi nu var redo för livet.
Men om man inte vet vad framtiden innebär är det svårt att skrika ut sin lycka över att äntligen vara fri från tryggheten som ändå vetskapen om vad man ska göra varje dag bidrar till. Att skirka av lycka för att man står inför osäkerheten, inför ansvaret att man nu är vuxen och måste göra ännu fler oändligt många val.
För hur ska man välja och vem vill man vara? Vad är viktigt för mig och vad vill samhället att man ska vilja. Karriär har jag hört är viktigt, att prestera är bra. Man ska satsa på sig själv!
Vi är också en generation som under våra gymnasieår och fram tills nu(förhoppningsvis) har levt i den borgerliga alliansens era. Privatiserar och nedskärningar i välfärden tillhör vardagen och det fria skolvalet har lett till en ökad segregering i samhället. De ekonomiska skillnaderna i vårt samhälle ökar och den psykiska ohälsan är ett faktum.
Jag är 90-talist och jag hoppas på ett annat samhälle och på en bättre värld!
Hur ska jag någonsin kunna släppa taget om den här staden?
Tiden bara rusar iväg och snart är slutet nära, det kommer i mot mig som en våg och känslorna kommer snart skölja över mig. Jag har inte gråtit ännu, jag känner mig kännslokall. Men insikten om att min tid här i denna underbara stad med mina nyfunna vänner snart har nått sin ände är svårt att inse. Jag vill inte att det ska ta slut samtidigt som jag snabbt vill härifrån, mitt humör och mina tankar växlar snabbt och jag vet inte hur man ska känna. Finns det någon rätt eller fel reaktion?
Jag vill tacka alla härliga människor som kom på min och Jennys picknick i lördags, ni är underbara och jag kommer aldrig glömma den tid vi hade tillsammans.
Kärlek
Hade en jättehärlig helg på Åland med bröllop och födelsedagsfirande. När jag kom till Arlanda fick jag sitta och vänta en stund på att mina föräldrar skulle komma. Under tiden såg jag en familj som återförenades med sin dotter som troligen hade gjort ungeför samma sak som jag under ett år. Alla i familjen fick tårar i ögonen och alla såg så lyckliga ut. Helt plötsligt insåg jag att jag satt och stirrade på dem och att även mina ögon var fuktiga.
När jag senare själv fick träffa mina föräldrar blev jag också mer rörd än jag hade förväntat mig, det var riktigt kul att se dem!
På lördagen var det bröllop och cermoin började kl:16 i samma kyrka där mamma och pappa gifte sig för snart 20 år sedan. Det är en vacker stenkyrka från 1100-talet. Allt var jättevackert och så fort jag såg bruden blev mina ögon åter igen fuktiga. Festen hölls ute vid ett hotel som ligger precis vid havet uppe på klipporna så under middagen hade man havet som utsikt. Vi bjöds på otroligt god mat och jag hade det jättetrevligt vid mitt bord. Jag träffade flera släktingar som jag alltid förut har varit för liten för att ha en ordentlig konversation med men nu fick jag chans att prata mer med dem. Jag dansade också senare med min mamma och min morbror, något som jag heller aldrig gjort förut. Och visst kände de musiken i kroppen och de dansade riktigt bra!
På söndagen spöregnade det och dagen spenderades inne i stugan där vi åt färskpotatis, matjessill och jordgubbstårta! Ibland finns det inget bätte än svensk sommarmat!
Var, vem, när, hur, värför, hurdå?
Känns som jag har haft mycket tankar som snurrat i mitt huvud den senaste tiden. Tiden här i Paris håller nämligen på att ta slut! Det återstår endast 2 veckor kvar och den här helgen drar jag till Åland för att gå på bröllop. Så nu har jag bara EN helg kvar här, känner hur paniken kommer krypande!
Men jag får ju i alla fall träffa mina föräldrar som jag inte sett på typ 6 månader! De kommer och hämtar upp mig på Arlada imorgon och så åker vi vidare till Åland. Det blir som en liten lätt introduktion till hur det kommer kännas att komma hem igen. Att det är IMORGON känns helt sjukt.
Jag och Döden
Idag åkte jag ensam till Katakomberna som ligger här i Paris. Jag har länge velat åka men det har aldrig blivit av men idag så bestämde jag mig. När jag kom dit ville jag vända på en gång för jag möttes av en gigantiskt lång kö men ändrade mig för jag var ju ändå där. Som tur var behövde jag inte vänta mer än ca 40 minuter innan jag kunde köpa min biljett. Nu var det bara att börja gå de 300 trappstegen som ledde ner till gångarna. Väl under jorden kom man till en smal gång med lågt i tak, jag dröjde mig kvar och väntade på en grupp människor som var efter mig för att slippa gi in där helt ensam. Luften var fuktig och det var bara några få lämpor som lyste upp utrymmet. En tjej framför mig fick plötsligt lite panik, hon började gråta och de var tvungna att vända för att gå ut. Gången ringlade sig fram och snart började den slutta. Snart kom man fram till det första rummet med skelett, jag tyckte först att det var lite obehagligt, inte alls farligt men det känndes konstigt att gå där bland hundratals skelett som någon gång har varit människor precis som jag. Jag passerade vägg efter vägg med staplade ben och det känndes lite överväldigandet att det vekligen var så många som fanns där nere under Paris gator.
Besök ifrån Åland
I helgen har jag varit dålig med att uppdatera men det är så att i fredags kom min mormor och hennes man och hälsade på mig! Vi började deras semester med att gå till ett creperi som ligger här i min stad. Vi fick supergoda Galetter och drack cider till det som man tydligen skulle göra. Lördagen spenderades inne i Paris där vi kollade in Sacre Coeur och parken som ligger vid Louvren. På kvällen åkte vi till ett mysigt område som ligger på metro 7. Man går av vid en hållplats som heter Place Monges. Vi åt jättegod mat på en indisk restaureng, blev nanbröd, räkor i kormasås och indisk öl. På söndagen bsökte vi ett museum sm heter Orageriet där man kan kolla på monets stora näckrostavlor. Jag hade ännu inte varit där så det var väldigt roligt också för mig att få se. På ettermiddagen gick vi till en kyrka om heter Madeleine och som ligger nära place de la Concorde. På måndagen tog vi det ganska lungt, de var på en busstur medan jag var i skolan och sedan lunchade vi tillsammans. På eftermiddagen förljde de med och hämtade barnen, tjejen var som vanligt väldigt blyg som hon är när hon träffar nya människor. På kvällen åt vi mat på hotelet och satt och prata innan vi var tvungna att säga hejdå och godnatt.
Tack för en trevlig helg mormor och Boo!
Nu närmar det sig slutet...
Jag kan inte förstå hur fort tiden har gått! Maj har bara försvunnit och det känns inte som att jag har hunnit med. Idag är det nämligen bara 1 månad tills jag tar mitt mina väskor och åker hem mot Sverige. Jag vet inte riktigt hur man ska tänka, mina tankar svänger för varje dag som går. Ena dagen ser jag så mycket fram emot att få träffa alla där hemma igen samtidigt som jag en annan dag kan få panik och vill inte alls lämna Paris. Men jag antar att det är så livet är ibland, att man står inför ett vägskäl där båda altenativen är bra, fast på olika sätt. Man får väl bara chansa och hoppas på att man har valt rätt och se var livet tar en och kanske blir det också alldra bäst så.
Min tid här har för det mesta varit fantastisk om man bortser från de problem man ibland har haft med jobbet. Det här är är absolut det bästa valet jag har gjort i mitt liv och jag är så nöjd över att jag vågade åka hit utan att riktigt veta vad jag gav mig in på.
Jag har träffat så många härliga och coola människor som jag hoppas att jag kommer ha kontakt med resten av livet. Vi har ju alla delat den här upplevelsen tillsammans och lärt känna varandra utan att ha haft några förutfattade meningar om varandra. På grund av alla dessa faktorer har man också kommit så nära varandra. Man delar sina problem, man upptäcker en stad och man spenderar mycket tid tillsammans. Det är ju dem som man närmast kan kalla en liten familj här nere.
Och under den här sista månaden har jag så mycket roligt som ska hinnas med. Imorgon kommer min mormor och hennes sambo för att hälsa på mig. Om två veckor åker jag till Åland en helg för att gå på bröllop. och sista helgen ska Jenny och jag ska annordna en stor picknik i en park för alla au pairer som kan komma. Sen vill man ju hinna med att bara strosa runt i Paris och saga ett litet "hejdå" till alla mysiga platser som man har hittat här. Och såklart träffa sina vänner så mycket det går innan man måste lämna varandra.
Utklädningsdags
Jag och flickan hade tråkigt och pojken ville inte hitta på något så vad gör man då? Klär ut sig och dansar till glad sommarmusik såklart!
Fullt ös
Idag har jag redan hunnit med:
- Vika och stryka tvätt
- Plocka ur diskmaskinen och redan upp efter att alla ätit frukost
- Städat familjens kylskåp
- Varit och handlat mat
- Varit med barnen till leksaksaffären
- Städat mitt badrum medan barnen kollade lite på film
Nu ska jag snart dra igång med maten och sen hoppas jag att vi går en sväng till parken och tar fika med oss.
Middagsproblem
Ibland som au pair, precis som för alla andra så ställs man inför situationer som man inte är van vid och som man måste försöka klura ut. Idag stog jag inför uppgiften att tillaga bläckfisk, något som jag aldrig i hela mitt liv tillagat och som jag även ibland har lite problem med att tycka om.
Vad gör man med detta?
En lördag i bilder
Jag kommer sakna er kära bakverk!
För att muntra upp mig sjäv lite och bara för att det är så himla gott köpte jag med mig en croissant på väg till skolan.
suck..
Livet som au pair är inte alltid en dans på rosor..
Jag är i himlen
I kungliga fotspår
I lördags befann jag mig i den härliga Versailleträdgården men två underbara människor: Jenny och Cornelia.
Billigt rosé i plastglas
I fredagskväll träffade jag några av alla au pairer som bor i Maisons Laffitte för att ta avsked av två tjejer som skulle lämna oss. Vi hade det trevligt och satt och drack vin i en park när plötsligt några av tjejerna börjar skrika. Vattenspridarna har nämligen slagits på och alla försöker grabba tag i sina saker och springa därifrån, men det mesta har redan hunnit blivit blött. Vi fick oss i alla fall ett gott skratt och några sprang runt i vattnet från vattenspridarna.
Grattis min kära vän
Igår fick jag följa med min tjej och hennes klass till badhuset. Min värdmamma hade erbjudit sig att hjälpa till men hade i sista minuten fått förhinder på jobbet. Så då ställer man ju såklart upp. Det var riktigt roligt att få hjälpa de små tjejerna att sätta på sig sina badmössor och se hur de försökte sprattla där i vattnet för att inte hamna under ytan.Jag märker verkligen att jag har blivit kär i de här barnen. När man inser att man sitter och dokumenterar deras simlektion med kameran i högsta hugg, vad har det tagit åt mig egentligen?
Jag vill också säga grattis till en av mina närmaste vänner. GRATTIS Lina på 20-års dagen!
Min bästa kväll med er någonsin! Victorias 17-års dag? Tänk om vi kunde uppleva denna kväll en gång till. Jag saknar er så!
Ikväll blir det bio
Monets trädgård
Spenderade en trevlig söndag med härliga vänner i Monets vackra trädgård. Hans hem som ligger i Giverny är en bit utanför Paris så vi tog först ett tåg och sen en buss för att komma dit. Typiskt nog tog bateriet i min kamera slut efter att ha gått ungeär i halva trädgården.
Härliga sommar!
