amandateresekroon

Jag kan inte förstå hur fort tiden har gått! Maj har bara försvunnit och det känns inte som att jag har hunnit med. Idag är det nämligen bara 1 månad tills jag tar mitt mina väskor och åker hem mot Sverige. Jag vet inte riktigt hur man ska tänka, mina tankar svänger för varje dag som går. Ena dagen ser jag så mycket fram emot att få träffa alla där hemma igen samtidigt som jag en annan dag kan få panik och vill inte alls lämna Paris. Men jag antar att det är så livet är ibland, att man står inför ett vägskäl där båda altenativen är bra, fast på olika sätt. Man får väl bara chansa och hoppas på att man har valt rätt och se var livet tar en och kanske blir det också alldra bäst så.
Min tid här har för det mesta varit fantastisk om man bortser från de problem man ibland har haft med jobbet. Det här är är absolut det bästa valet jag har gjort i mitt liv och jag är så nöjd över att jag vågade åka hit utan att riktigt veta vad jag gav mig in på.
Jag har träffat så många härliga och coola människor som jag hoppas att jag kommer ha kontakt med resten av livet. Vi har ju alla delat den här upplevelsen tillsammans och lärt känna varandra utan att ha haft några förutfattade meningar om varandra. På grund av alla dessa faktorer har man också kommit så nära varandra. Man delar sina problem, man upptäcker en stad och man spenderar mycket tid tillsammans. Det är ju dem som man närmast kan kalla en liten familj här nere.

Och under den här sista månaden har jag så mycket roligt som ska hinnas med. Imorgon kommer min mormor och hennes sambo för att hälsa på mig. Om två veckor åker jag till Åland en helg för att gå på bröllop. och sista helgen ska Jenny och jag ska annordna en stor picknik i en park för alla au pairer som kan komma. Sen vill man ju hinna med att bara strosa runt i Paris och saga ett litet "hejdå" till alla mysiga platser som man har hittat här. Och såklart träffa sina vänner så mycket det går innan man måste lämna varandra.